En annan del av Seychellerna
tydligen finns det bara ett boende på seychellerna, ett boende där alla som inte klarar att ta hand om sig själva bor tillsammans - äldre, personer med fysiska och psykiska handikapp, psykiska sjukdomar, "sociala omständigheter", HIV etc. det är 139 människor som bor där, för att vara exakt.
första intrycket var elände. det var ett stort hus, två våningar - kala korridorer där det satt människor på stolar och i rullstolar, många amputerade och vanställda kroppsdelar, många kateterpåsar som hängde och dinglade, många extremt magra människor, en del med tvångsbeteenden. någon var fastbunden, några var sängbundna, en del satt på golven. sovrummen var trånga, flera sängar i varje rum som stod tätt och i stort sett inga personliga ägodelar. uppegående patienter blandat med sängbundna. det var inte ett hem, det var ett boende.
det var inte som hemma, inte som vi är vana vid. det fanns ändå glädje där, trots det omedelbara intrycket. en sjuksköterska visade oss runt, vi hälsade på i stort sett alla patienter, pratatade lite med dom som var engelsktalade, kikade på kreationerna på dagverksamheten, tog en sväng i trädgården, tittade på dominospelande herrar. vårt besök verkade uppskattat, trots att vi egentligen inte gjort något mer än prata, klappa lite och bröt av vardagen.
varför är det så att det som är främmande är skrämmande? människor är människor, punkt. men när man ställs inför det "onormala" i stora doser blir man skraj, vågar knappt titta. jag är snart sjuksköterska! jag vill inte vara rädd, jag är inte rädd, jag måste bara hinna förstå vad jag ser. det var samma i guatemala, första dagen på barnhemmet var lite läskig och skrämmande men innan första veckan var slut såg jag inte längre barnens handikapp, rädslan var utbytt mot kärlek.
jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. det var mycket att ta in idag. det påminde väldigt mycket om guatemala fast i större skala och allt huller om buller. jag tror att själva blandningen av patienter här kändes så udda för oss - far och son bodde på samma avdelning och en 29årig HIV-patient delade rum med 90åringar. och bristen på personliga ägodelar, personcentrerad omvårdnad har inte tagit sig hit än.
i skuggan av värmen lever det också människor. jag förstår att det är så, det regnar alltid någonstans, men måste jag acceptera det? idag värker mitt hjärta.
//Lisa
Det är gott att höra tots allt att du reagerar på det sättet du gör gumman. Svårt att ta in jovisst men det finns där. Jag tänker ibland på dina barn i Guatemala. Ha det gott tjejen.
du skriver så fint, jag tycker man får en väldigt ärlig och verklig känsla. 2012 tror jag måste bli året när du skriver en bok!
Nyttigt, men jobbigt förstås, sätter saker och ting i perspektiv. I Frankrike 1995 var vi på en institution som hyste förståndshandikappade med lås och bom, vi hörde bara skrik. Låt tankarna åka runt och jag hoppas du får sova gott ändå -annars börja räkna från 100 och bakåt, på franska..lovar dig, du kommer inte längre än till 81.
Kram!
sådant är onekligen inte lätt. och här sitter jag i min gröna soffa på mina egna 28 kvadrat och känner mig bitter på att det inte finns någon mjölk kvar i kylen, mjölk som jag lätt skulle kunna gå ut fem meter för att investera i med mina egna pengar. perspektiv på tillvaron.. var det ett besök bara eller ska ni dit och jobba något?
Detta inlägg gjorde ett starkt intryck! Du formulerar dig väldigt bra och jag kunde nästan se det du beskrev. Det är ju så(!) viktigt att inte bara förfasas och döma när vi möter nya människor och situationer. Visst har vi det bra här i Sverige, men I vår "personcentrerade" vård tror jag många har blivit väldigt ensamna också. Jag gläds för din skull att du får vara med och erfara så mycket, du kan nog tillföra något bra när du kommer tillbaka till skyddade Sverige!
